Family Day


Saturday, 24th July 2010

Event : Family Day with Tekad Communication friends.
Location : Linggi, Melaka

I woke up very early in the morning at 5.45 am. He said that he would come and picked me up at 6.30 am. But only at 7 am, he arrived at the bus stand in front of the hostel. Tak pe, dimaafkan...

Starting from here, I will write in Malay since I don't want to tense my head thinking the translated name for the game organized.

Kitorang sampai2 tu siap dh ade khemah besar. Depan umah parents HR Tekad je rupenye. So, breakfast included la. Sampai je terus baham. Lapar dowh... Ade nasik lemak sotong+udang, bihun goreng dan sandwish. Pastu start lah game untuk kanak-kanak....Punye skema diorang ni. Tak pe, kejujuran tangga kejayaan. Comel btul tgk budak2 kecik ni main. Jalan senget-benget, tapi gagah juge nk main. Haha..

Game untuk dewasa :
1) Tuju kasut berkumpulan (lelaki sahaja)
2) Jalan kepit selipar berkumpulan (2nd runner up)
3) Jalan ikat kaki berpasangan (champion)
4) Baling belon berair berpasangan (champion)
5) Jalan atas bata berkumpulan (1st runner up)
6) Bawa belon dalam kain berkumpulan (1st runner up)
7) Jalan kepit bola pingpong di dahi berpasangan (Mr. D ngn Udin champion)

Dalam semua game ni, tak de satu pon yang tak menipu. Haha... Tapi yg menipu tu la menang memanjang. Memang lawak siot. Cameraman pon tak sempat ambik gambar sebab tumpang gelak sakan. Lepas penat main, kitorang lunch bbq. Ada otak2, ayam bakar, sosej bakar (aku x sempat makan yg ni) dan lauk2 yg lain. Lepas lunch kitorang terjun laut la..Naik bot pegi merantau ke laut dalam. Pusing2 tgk media prima shooting. Menyemak je kat situ. Bagi ade efek bunyi enjin boat. Haha...Mesti director bengang. Lantak la!

Mempersembahkan imej Mr. D sebagai tentera jepun yang bengis. Jeng jeng jeng!!!




Tapi dalam hati ada taman...Haha =)



I'm Hungry =(

I realize that I forgot how to be alone. I try to imagine what I did in a lonely weekend 5 years ago, but I can't get even a glimpse. I fail to remember how I went out to buy my food at night and how I managed to go anywhere at my will. Suddenly I have become a dependent girl. Although I know how to get my ass out from this place, I still don't have the minimum amount of courage to do it. They say, once you have the commitment, you will slowly forget how to live without it. After 5 years, you will totally forget how to deal your life without it. It takes a second to remember everything about it, but it might take forever to forget all of it. My point is, I have forgotten how to be alone. I feel uneasy to walk alone on the streets even when I'm so hungry. I get panic when I have to carry a big luggage alone to the airport. I feel lazy to go out when I know there is no one waiting for me outside. I hate this kind of me. I've lost myself too soon without even expecting it. This pathetic me is hateful.

Aku di Campus

Ouh....aku sudah tidak aktif berblogging. Mungkinkah kerana cuaca yang panas ini telah membekukan otakku? Atau dalam erti kata lain aku tidak ada idea yang bernas untuk dikarang. Should be the same rite?

Hampir sepurnama aku di sini, kehidupanku nyata lebih bermakna. Haha... Sebab aku paham cikgu kat depan tu cakap amenda dan boleh mempraktiskan kepakaran menggoreng dalam subjek Bahasa Melayu Korporat. Lupa plak aku ada group assignment bahasa rojak. Tapi ni lain kali pikir. Sem ini cuti weekend awesome seperti sem sebelum ini. Jumaat tada class k. Terbaek!!

Aku join hockey club atas pengaruh Ecah. Bila dah start main ni, macam best jugak. Tapi bapak letih kejar bola. Dah la guna tenaga yang banyak untuk hayun stick tu. Pengalaman baru. Terkenang zaman sekolah waktu riadah tatkala bermain bola jaring dengan kawan-kawan dan adik-adik. Aku pandai shoot ok... Siap posisi GA lagi kat sekolah dulu. Pencapaian terbaik wakil sekolah la. Lawan makcik-makcik kampung sebab sekolah buat open day. Aktif bangat mereka. Minum Anlene dari muda kot. Masih kentalllll~ (OK, aku dah merepek)

Esok nak pegi PD untuk join program ala-ala family day dengan sweetheart. Sebenarnya tu plan budak opisnya. Tapi dibenarkan membawa kekasih. Ni istilah yang diguna pakai sekarang ye. Dengar-dengar ada banyak sukaneka. Anyam ketupat, baling belon air, memancing, bbq, makan-makan, minum-minum dsb. Cam best kan? Bab anyam ketupat ni confirm la sweetheart masuk. Terer dowh! Tiap-tiap tahun dipaksa anyam ketupat. Aku leh tolong susun bagi lawa la. Hehe... Tapi sok nak belajar lah. Nekad ni.. Nanti aku pos gambar ketupat pertamaku di blog ini. Aku mendapat firasat yang ia akan menjadi ketupat terhebat di abad ini! (Merepek lagi)

Petang ni aku nk menapak ke admin untuk check barang yang dipos pada ari Rabu ari tu. Harap-harap la dah sampai. Jauh tu nak pegi. Ada la dalam 500m jalan kaki. Sabar je la. Kurusnya enggak juga.... Haishh~

Aktiviti sampingan sekarang adalah pengumpulan bologs dari mulut lecturers. Keji dak? Tak kan? Hehe... dah banyak nanti baru aku buat entry. Bapak lawak sampai nak tersembur aku gelak. Hishh... lecturers tak tau jadi still berkat lagi kan? Ngee =)

Dah tada cerita nak tulis. Mari buat Calculus!!!





PUSAKA TERBILANG

It's been a while since my last entry. Well, been busy... Haha... WTF! Acah aje meh~

I'm adapting to this new place right now. I think I go with the flow gracefully. Lots of new friends from many races and chances to improve my communicative English are widely opened. Well, I've met Ainul, Zakiah, Kadiaq, Napi but Fahmi. Always busy woo....

Last birthday, he surprised me once again for the very 10000th time. He is good at surprises. Demmit!!! I don't even know how to surprise him. He is unpredictable and can hold a secret surprise for a very long time until the day comes. That adds up another 100 points for him, so the total points would be.......uncountable.

On my birthday eve, I got speechless again. He gave me a box and told me to open it sharp at 12. At 12 o'clock, I heard a Happy Birthday song coming out from the box. I got curious and opened it nervously. I was damn shock and touched. It was a beautiful wedding box filled with N97 mini. Like I said, unpredictable...

On his birthday, I did nothing YET except for buying him a dinner. Ok la kan... soon my surprise will come. But he already knows that I have a surprise for him. Haiyak! I told him myself and I regret it. Why can't I wait??

Overall, I start to like this place. I'm gonna treasure it as much as I can. Hell yeah! He's only 10 minutes away from me. What to expect more huh? I'm loving it (^^,)